Är precis en vecka sen jag satte mig i bilen och rullade norrut på egen hand med ungar, hund och semesterpackning... Bestämde mig ju för att ta ta några veckor här uppe i Norrland hos mamma och pappa med barnen medan A renoverar färdigt huset... *tidsoptimistist* Fulla av förväntan rullade vi nerför backen där hemma med en massa proviant att njuta av längs vägen... Vi hann bara 3 kilometer så slog det mig att jag måste ha glömt V´s sandaler på biltaket (som jag plockat upp från resväskan för att enkelt komma åt under bilfärden).... Så jag sladdade tillbaka hem...lagomt irriterad (blev ju lixom fel start efter det där)...uppför backen igen...och ut för att leta sandalerna... men inte en skymt av dem nånstans.... däremot hittade jag dem sååå prydligt nerstoppade i en av påsarna inne i bilen... *suuuuuuuck* Jahapp...iväg igen... lite mindre entusiastiska andra gången vi rullade nerför backen... Hann bara till Uppsala så började W klaga på att han mådde illa... och helt utan förvarning spydde han ner halva baksätet och hela sig själv!!! Å herregud..vad är det här?? Tänkte jag när spy-lukten nådde min näsa och W storbölade där bak för att han satt i allt kräks... stackaren... Och sådär efter E4:an kan man ju inte direkt svänga av direkt som man vill.. utan det tog väl en halvmil, en mil ungefär innan det dök upp en rastplats... Ut med hund, ungar, kräkiga grejer från baksätet...filtar, kuddar, pick-nick korg, leksaker...*gaaahhh* Torka barn, torka golv, säten, fönster, dörrar.... och mitt i allt det där så kommer en kvinna förbi och frågar om det hänt en olycka... men HERREGUD!!! Vad tror du??? Att jag står med ändan i vädret och skurar bilen för att det är roligt?? Hrrrmmpphh!!!
Resten av resan gick bättre... Hade redan bestämt att dela av den 100 mil långa sträckan på 2 dagar...för ungarnas och hundens skull... Hade bokat en campingstuga i Härnösand som är ungefär halvvägs...(46 mil upp dit).. Vi höll precis på att missa avfarten där namnet på campingen stod (handskriven med halvt oläsliga krumelurer..) och när vi svängde in på infarten gav jag och W varandra en blick som sa "åh nej...hjälp vilket rugg-ställe...vad har vi gett oss in på...vi kör hela vägen idag istället"... Men när vi väl kommit oss tillrätta i den 12 kvm stora 70-tals retro stugan så kändes det bättre. Visst...det luktade svagt av mögel, toa och dusch fanns inte i stugan utan i servicehuset brevid och det enda ätbara på 2 mils avstånd var en frys-pizza av märket Dr Oetker...men...strunt samma för en natt tänkte vi och köpte varsin äckel-pizza, lite chips, godis och så satt vi och kollade film på lap-topen och myste. W tog även ett sent kvällsdopp i den lilla tjärnen vid campingen och jag tog hunden på en riktigt skön skogspromenad sedan V somnat i stugan.
Dagen efter rullade vi iväg tidigt... passerade Ö-vik (ca 10 mil norr om campingen) redan runt 8.00 och det blev en OKQ8-frukost...lite bensin i tanken åsså spurtade vi hela vägen upp... V fick käka burk-lunch på en parkering vid Skellefteå och sen gick de sista 15 milen i ett huj.
Men...så här i efterhand blev det ändå en rätt skoj färd upp på tu man hand...lite äventyr i vardagen...och nu är jag ytterligare en erfarenhet rikare...man lär ju av sina misstag...så inför hemfärden är det jag som åker om apoteket och köper åk-sjuke-tabletter till W...
Har iallafall varit en skön vecka hos mamma och pappa... har inte gjort många knop... Mest vilat, ätit och druckit gott...träffat släkt och vänner. Tog en krogsväng i mitten av förra veckan med brorsan och hans sambo.. Var en riktigt trevlig kväll med mycket skratt och många goda drinkar.. och tung huvudvärk dagen efter...*ler* Nu på fredag flyger A upp och ska hjälpa sin pappa att städa ur sitt hus som ska säljas. Och så är det en festival i stan i helgen som vi nog också ska besöka. Och på måndag rullar vi söderut igen...bilar ner tillsammans allihop...
Har förövrigt hittat en ny ägare till hunden... lade ut en annons även här uppe och fick napp. Fick många fler svar härifrån än i Sthlm och det beror nog på att folk här uppe har mer tid och mer utrymme att ha husdjur... Så..har haft ett par spekulanter som tittat på honom. Fastnade för en jättegullig tjej ifrån Piteå som haft hästar och hundar i hela sitt liv. Hon kändes seriös och gullig. Så hon hämtar pricken nästa helg... känns både skönt och jobbigt... men när vi nu tagit det här beslutet känns det ju bra att det löst sig på bästa sätt...
Nej...nu är det dags att få igång den här dan...har faktiskt kommit in i en sorts semester-lunk och kommit ner lite i varv... vilket är välbehövligt efter en tung sommar med renovering och allt... men man behöver ju inte såsa bort all tid för det...*s*
Kram!
måndag, juli 28, 2008
tisdag, juli 15, 2008
Har en "apelsin-man"...
Har precis läst ut "Bitterfittan"...*sträckläst..som vanligt*...hm... Mycket tänkvärd bok...slående...och igenkännande förstås. Tyckte om den. Visst...ibland blir det lite av en orgie i mansförakt..fast..orden är inte mindre sanna för det. Den är träffande, berörande...och nu efter jag läst sista sidan känner jag mig liksom lite tom... inte på ett negativt sätt direkt. Men..jag är tankfull... Vet inte riktigt hur jag trodde den skulle sluta. Men..den känns träffande likt mitt liv.. framförallt som det var för ungefär två år sen när jag upptäckte att lilla V börjat gro där inne.... Men jag är just nu minst lika trött och tömd och dränerad på energi som huvudpersonen i boken...efter ett helt år hemma... med sviktande självkänsla...med långa dagar utan intellektuell stimulans och vuxet sällskap. Samtidigt som jag känner mig tröttare än nånsin, tankfull och lite vemodig efter jag nu slagit igen boken så känner jag mig ändå lätt i sinnet. Insåg nämligen när jag läste att jag faktiskt har en "apelsin-man"... för er som har läst boken...eller kommer läsa den...så förstår ni vad jag menar. Min A är osjälsvisk på många sätt...och skalar mer än gärna mina apelsiner...utan knot. För en apelsin-man är sån...han ställer upp, finns där, är osjälvisk... Däremot har ju min älskade apelsin-man mindre bra sidor såklart... som självklart gör även mig till en bitterfitta då och då mellan varven...t.ex. vårt eviga tjafsande om att ta tag i saker hemma...ute såväl som inne...vid husrenoveringar såväl som när tvättkorgen är full...kylskåpet tomt och handlingslistan måste skrivas...att ta ansvar och ta tag i de tråkiga grejerna i livet först...innan man kopplar av och gör det man tycker är roligt... Saker som jag tycker att han skulle kunna bli så mycket bättre på...
Jag frågade honom härom kvällen vad han anser att kärlek är... och han hade ärligt talat svårt att precisera sig..."jamen...asså...det är väl.. jamen...typ...asså..."... "Ja..vaddå" sa jag och släppte honom inte så lätt... "Jamen...typ en känsla bara. Att man tycker om en annan människa, värdesätter dens egenskaper, lär varandra nya saker, gör saker för varandra liksom".. efter de orden såg jag att han kände sig nöjd...men nänä gosse...så lätt slipper du inte undan tänkte jag... "Hur då..lär varandra saker, och gör saker för varandra...?" ..."Mjaaoo..asså...jamen...typ...ja...hjälps åt...kanske..." Här tystnade han för han visste att här hade jag trumf på hand...och förstod med ens att han var på väg in i en fälla...och så hemsk jag är så njöt jag av det... "Ahaa...nu är vi inne på de verkliga svaren...du menar...gör saker för varandra...hjälps åt med...?" "Äh..du fattar..."... "Nej....berätta"..."Ähum...jamen..typ hemma och så...typ hushållet..." "AHA! Sådär ja... så...du menar alltså att kärlek innebär att man har delat ansvar för saker och ting....man tar tag i saker hemma, delad börda är halv börda och så vidare...?"...Här började han se lite blek ut... men jag fortsatte obevekligt..."Så...det innebär ju egentligen att kärlek inte alls är en känsla... utan i själva verket handlingar...osjälviska handlingar man gör för en annan människa...man hjälps åt...tar sitt eget ansvar...tar INITIATIV till saker och ting..." (Åhhåååjaja vad jag njöööööt och gjorde vågen hejvilt i fantasin..det här var så slående fantastiskt mitt i vår "ta-eget-initiativ-kris" vi haft den sista tiden...). Han sa inte så mycket mer...fattade poängen...tog till sig den...och gjorde som de flesta män gör när de inser sig besegrade...reste sig ur soffan och tänkte ta den enkla utvägen...gå och lägga sig...eller sätta sig vid datorn... "Å nej du...så lätt kommer du inte undan"... sa jag flinande...och jag riktigt hörde hur bitterfittig jag lät..haha... och så fortsatte vi så i en timme till....diskuterade kärlekens sanna väsen...och hur vi ska få saker och ting att funka..få vår kärlek att överleva vardagens familje-helvete...(som ju alla lever i men ingen vågar tala om..)
Och apropå det...den stora tystnaden kring tvåsamheten...så slog en sak mig när jag läste boken... Så fort man börjar beklaga sig om hur man själv har det...om hur slö ens karl är..att mesta jobbet hemma hamnar på en själv osv osv...ja då blir den man berättar för tyst. Och i den stunden tänker ju man själv "undrar om det bara är vi som har det såhär dåligt"...."det kanske är mig det är fel på"... men i själva verket är det precis som Maria Sveland skriver i sin bok: "Den dånande tystnaden runtomkring beror på att alla andra är fullt upptagna med att vårda sina egna kärlekslögner"... och så är det nog...att så fort någon beklagar sig öppet...så tänker den andra "Ahaa...de har det ännu sämre än oss...för sådär kan vi ju bara inte ha det"....det är lite som fenomenet att vi människor älskar att frossa i andras olycka... en löpsedel med en dödsolycka eller en kändis tragiska privatliv säljer ju betydligt bättre än en allmängiltig lite småtrist vardagsnyhet om politik eller ränteläget (även om det betydligt skrämmande i många fall). Men det är såna vi är...vi gottar oss i andras misär för att själva uthärda våra egna små familje-helveten..och det gör att vi orkar springa ytterligare ett par varv i det gudsförgätna ekorrhjulet...
Jag har alltid varit livrädd för att "nöja" mig i livet...har alltid varit lite av en sökare... men det slog mig att det inte handlar om att "nöja" sig med saker och ting för att känna sig lycklig, tillfreds och hitta sitt inre lugn...däremot ska man kanske känna mer tacksamhet... inte över allt man äger och har...utan över vad man lyckats åstadkomma... känna sig stolt över både de mer och mindre lyckade valen man gjort hittills i livet...att man kan förlåta sig själv..berömma sig själv..unna sig saker...ta för sig...utan att ha dåligt samvete mot sin omgivning..mot sina barn...sin man.... Jag är inte tacksam för att jag har en "apelsin-man"...däremot inser jag att jag är tacksam för att han försöker och omedvetet kämpar mot patriarkatet och de förhärskade könsrollerna...för han verkligen och innerligt vill mig väl.. Det insåg jag när jag läste boken... och det kan inte vara så lätt för honom heller... inte för att det är synd om honom... men....han slits nog hårt mellan två världar... mellan den godtyckliga mansrollen och sin bitterfitta till fru vissa dagar... och däremellan så skalar han faktiskt mina apelsiner...även om det nu alltid är jag som har köpt hem dem från affären och plockat in dem i kylen...
Det är bara det att jag är rädd för att vi har slagit oss lite till ro....vi kvinnor födda på 70-talet..vi har glömt vad tidigare generationers kvinnokämpar har gjort...vi lever i tron att vi bor i världens mest jämlika land och slår oss bedrägligt till ro...vi tror att förändringarna är gjorda...förstår inte att vi hela tiden...varje dag...jämt, jämt...outtröttligt måste fortsätta kämpa och kriga för vår plats där ute..kämpa mot svårigheterna i arbetslivet... brottas mot självklarheten att vi ska ansvara för hemmet...ta den största delen av föräldraledigheten...osv.... Vi tillåter själva de där gamla rollerna leva kvar... Och en så jäkla träffande bekräftelse på att den föråldrade könsrollsfördelningen faktiskt lever kvar...och även finns i mitt liv...det fick jag när min nya chef frågade mig om jag planerat att jobba heltid när jag kommer tillbaka efter mammaledigheten. Javisst svarade jag direkt, hurså? Nja...hon undrade om vi skulle komma att få ihop vardagen om båda jobbade heltid. Tror ni A fått samma fråga av sin chef??
Orättvist...ja..helt jävla klart att det är...men...det är vårt eget ansvar att kämpa mot...fortsätta den eviga kampen... Jag kommer nog aldrig stå på barrikaderna där ute i offentligheten och slåss för kvinnans rätt...men i mitt eget lilla familje-helvete och i min vardag kommer jag fortsätta att göra det... för min egen skull. För vi har alla ett eget ansvar över våra liv...och vi äger alla våra egna själar... och det står en fritt att vara sig själv trogen...bara för att man lever i en tvåsamhet innebär det inte att man slutar vara en enskild individ... med egna behov, önskningar och drömmar...och det... det kommer jag aldrig glömma..eller sluta upp med att ha...och försöka förverkliga... För det är som Maria Sveland säger: "När glappet mellan dagdrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta"...
Upp till kamp... ;)
Jag frågade honom härom kvällen vad han anser att kärlek är... och han hade ärligt talat svårt att precisera sig..."jamen...asså...det är väl.. jamen...typ...asså..."... "Ja..vaddå" sa jag och släppte honom inte så lätt... "Jamen...typ en känsla bara. Att man tycker om en annan människa, värdesätter dens egenskaper, lär varandra nya saker, gör saker för varandra liksom".. efter de orden såg jag att han kände sig nöjd...men nänä gosse...så lätt slipper du inte undan tänkte jag... "Hur då..lär varandra saker, och gör saker för varandra...?" ..."Mjaaoo..asså...jamen...typ...ja...hjälps åt...kanske..." Här tystnade han för han visste att här hade jag trumf på hand...och förstod med ens att han var på väg in i en fälla...och så hemsk jag är så njöt jag av det... "Ahaa...nu är vi inne på de verkliga svaren...du menar...gör saker för varandra...hjälps åt med...?" "Äh..du fattar..."... "Nej....berätta"..."Ähum...jamen..typ hemma och så...typ hushållet..." "AHA! Sådär ja... så...du menar alltså att kärlek innebär att man har delat ansvar för saker och ting....man tar tag i saker hemma, delad börda är halv börda och så vidare...?"...Här började han se lite blek ut... men jag fortsatte obevekligt..."Så...det innebär ju egentligen att kärlek inte alls är en känsla... utan i själva verket handlingar...osjälviska handlingar man gör för en annan människa...man hjälps åt...tar sitt eget ansvar...tar INITIATIV till saker och ting..." (Åhhåååjaja vad jag njöööööt och gjorde vågen hejvilt i fantasin..det här var så slående fantastiskt mitt i vår "ta-eget-initiativ-kris" vi haft den sista tiden...). Han sa inte så mycket mer...fattade poängen...tog till sig den...och gjorde som de flesta män gör när de inser sig besegrade...reste sig ur soffan och tänkte ta den enkla utvägen...gå och lägga sig...eller sätta sig vid datorn... "Å nej du...så lätt kommer du inte undan"... sa jag flinande...och jag riktigt hörde hur bitterfittig jag lät..haha... och så fortsatte vi så i en timme till....diskuterade kärlekens sanna väsen...och hur vi ska få saker och ting att funka..få vår kärlek att överleva vardagens familje-helvete...(som ju alla lever i men ingen vågar tala om..)
Och apropå det...den stora tystnaden kring tvåsamheten...så slog en sak mig när jag läste boken... Så fort man börjar beklaga sig om hur man själv har det...om hur slö ens karl är..att mesta jobbet hemma hamnar på en själv osv osv...ja då blir den man berättar för tyst. Och i den stunden tänker ju man själv "undrar om det bara är vi som har det såhär dåligt"...."det kanske är mig det är fel på"... men i själva verket är det precis som Maria Sveland skriver i sin bok: "Den dånande tystnaden runtomkring beror på att alla andra är fullt upptagna med att vårda sina egna kärlekslögner"... och så är det nog...att så fort någon beklagar sig öppet...så tänker den andra "Ahaa...de har det ännu sämre än oss...för sådär kan vi ju bara inte ha det"....det är lite som fenomenet att vi människor älskar att frossa i andras olycka... en löpsedel med en dödsolycka eller en kändis tragiska privatliv säljer ju betydligt bättre än en allmängiltig lite småtrist vardagsnyhet om politik eller ränteläget (även om det betydligt skrämmande i många fall). Men det är såna vi är...vi gottar oss i andras misär för att själva uthärda våra egna små familje-helveten..och det gör att vi orkar springa ytterligare ett par varv i det gudsförgätna ekorrhjulet...
Jag har alltid varit livrädd för att "nöja" mig i livet...har alltid varit lite av en sökare... men det slog mig att det inte handlar om att "nöja" sig med saker och ting för att känna sig lycklig, tillfreds och hitta sitt inre lugn...däremot ska man kanske känna mer tacksamhet... inte över allt man äger och har...utan över vad man lyckats åstadkomma... känna sig stolt över både de mer och mindre lyckade valen man gjort hittills i livet...att man kan förlåta sig själv..berömma sig själv..unna sig saker...ta för sig...utan att ha dåligt samvete mot sin omgivning..mot sina barn...sin man.... Jag är inte tacksam för att jag har en "apelsin-man"...däremot inser jag att jag är tacksam för att han försöker och omedvetet kämpar mot patriarkatet och de förhärskade könsrollerna...för han verkligen och innerligt vill mig väl.. Det insåg jag när jag läste boken... och det kan inte vara så lätt för honom heller... inte för att det är synd om honom... men....han slits nog hårt mellan två världar... mellan den godtyckliga mansrollen och sin bitterfitta till fru vissa dagar... och däremellan så skalar han faktiskt mina apelsiner...även om det nu alltid är jag som har köpt hem dem från affären och plockat in dem i kylen...
Det är bara det att jag är rädd för att vi har slagit oss lite till ro....vi kvinnor födda på 70-talet..vi har glömt vad tidigare generationers kvinnokämpar har gjort...vi lever i tron att vi bor i världens mest jämlika land och slår oss bedrägligt till ro...vi tror att förändringarna är gjorda...förstår inte att vi hela tiden...varje dag...jämt, jämt...outtröttligt måste fortsätta kämpa och kriga för vår plats där ute..kämpa mot svårigheterna i arbetslivet... brottas mot självklarheten att vi ska ansvara för hemmet...ta den största delen av föräldraledigheten...osv.... Vi tillåter själva de där gamla rollerna leva kvar... Och en så jäkla träffande bekräftelse på att den föråldrade könsrollsfördelningen faktiskt lever kvar...och även finns i mitt liv...det fick jag när min nya chef frågade mig om jag planerat att jobba heltid när jag kommer tillbaka efter mammaledigheten. Javisst svarade jag direkt, hurså? Nja...hon undrade om vi skulle komma att få ihop vardagen om båda jobbade heltid. Tror ni A fått samma fråga av sin chef??
Orättvist...ja..helt jävla klart att det är...men...det är vårt eget ansvar att kämpa mot...fortsätta den eviga kampen... Jag kommer nog aldrig stå på barrikaderna där ute i offentligheten och slåss för kvinnans rätt...men i mitt eget lilla familje-helvete och i min vardag kommer jag fortsätta att göra det... för min egen skull. För vi har alla ett eget ansvar över våra liv...och vi äger alla våra egna själar... och det står en fritt att vara sig själv trogen...bara för att man lever i en tvåsamhet innebär det inte att man slutar vara en enskild individ... med egna behov, önskningar och drömmar...och det... det kommer jag aldrig glömma..eller sluta upp med att ha...och försöka förverkliga... För det är som Maria Sveland säger: "När glappet mellan dagdrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta"...
Upp till kamp... ;)
måndag, juli 14, 2008
Camping-liv...
Det har varit en helg i campingens tecken....ja...sån där helg man kommer att komma ihåg... i både positiv och...eehh...ja... mindre positiv bemärkelse...
I fredags åkte jag och handlade och fixade, packade och förberedde. På lördag em tog vi båten från Stavsnäs ut till Sandhamn.. Fullastade med packning (som om vi skulle stanna en vecka och inte bara för en natt) tumlade vi och hundskrället av båten och slogs direkt av den avslappnade atmosfären, semesterandan och framförallt så kändes det för första gången som riktig sommar!! Solen värmde skönt och överallt på uteserveringarna vid hamnen satt folk och skrattade, myste, drack öl och vin. På ett ställe spelade ett live-band "Sommaren är kort" (visserligen hellre än bra...men ändå..) Tempot var lugnt och stämningen så härligt avspänd (trots att det huvudsakligen gick omkring Lacoste- och Henri Lloyd-människor mellan hamnen och seglarhotellet...). Hur som helst... någon dyr hotellnatt hade vi inte planerat in (tyvärr), utan vi hade planerat att vandra ner till öns sydligaste udde och campa på den fina Trouville-stranden...
Precis när vi passerade den trendiga, fräscha baren nere vid hamnen för de lite vackrare och lite "finare" sällskapen som är medlemmar i SSS (Sthlms seglarsällskap) så träffade A på en kollega som från sin plats vid bordet vinkade fast oss...Hon smuttade på sitt vita vin och frågade vart vi bodde... "Vi tältar" sa A hurtigt... och såg inte kollegans skeptiska min...och på följdfrågan om vi bodde på campingplatsen med bekväma faciliteter, med toalett och duschar, lite högre upp i byn så avslöjade A såklart (över-ärlig som han alltid är) att vi skulle utnyttja Allemansrätten istället..och i den stunden blängde kollegan på oss uppifrån och ner... och jag insåg plötsligt att camping-fenomenet totalt har dött ut...att det är en 70-tals relik som väldigt, väldigt få ägnar sig åt.. Och det kändes verkligen som om kollegan betraktade oss som "fattiga familjen" från förorten som inte ens hade råd att nyttja den färdiga camping-platsen för att de tar uppställningsavgift...för varför skulle man annars välja att sova och bajsa bland myror och mossa??? Även om det inte är sant att det är pga ekonomin vi valde att tälta...(utan för att det inte fanns lediga stugor samt för att vi trodde det kunde vara kul för ungarna) så kände jag hur jag rodnade av förlägenhet... och när vi lämnade den förfärade kollegan och vandrade vidare så frågade jag A varför han inte ljugit istället och sagt att vi bodde i stuga... Han förstod inte varför det skulle vara nödvändigt...att inte säga som det är...och förstod inte alls mina tankar... (han såg nog inte kollegans blick..)...Och jag förbannade än en gång att han är så dålig på att fatta vinkar och dra vita lögner då och då....(Gud vad jag längtar tills Bitterfittan ligger i lådan...hehe...A kommer få det svettigt och hett om öronen...tror jag ska hämnas lite extra för att vi fick skämmas för kollegan...*s*)
Vi hade ju hur som helst bestämt oss för att slå upp tältet och campa för natten vid öns finaste sandstrand... och släpade oss genom den kvava och heta skogen 4 km tvärs över ön...släpande på 170 kilo packning, en dragig, flåsande hund och en kinkig 9-åring med skoskav...och kom slutligen fram dödströtta...till ett jättemysigt ställe....(om man nu gillar att öva inför att tälta på Himalayas stormiga bergssluttningar)... åh herregud vad det blåste och stormade...!!! Trodde håret skulle blåsa av! V skrek och grinade.. packningen blåste all världens väg!! A såg allmänt bekymrad ut och sa att inget tält skulle klara en sån där blåst... Men...vi hittade tillslut en plats med lite lä där vi slog upp vårt nyinköpta 4-manna tält med förmak... och mot kvällen mojnade vinden något.. Vi grillade...badade..spelade boule...och hade en riktigt skön kväll... Tills vi upptäckte att A glömt packa med färskvattnet jag ställt fram på köksbänken... Efter en del sura miner traskade han och W tillbaka mot Sandhamns by (som sagt...4 km ENKEL väg) för att fixa vatten....jamen...det var ju faktiskt han som glömde ta med det... så då får minsann han åxå ta eländet det medför...*hård* När de sedan kom tillbaka ett par timmar senare, rödblossiga efter den raska promenaden på närmare en mil så började det mörkna och vinden tilltog igen... Jag och W frös så tänderna skallrade...(och dessutom hade jag ju blött hår sedan badet).. Vi kröp in i tältet och tänkte att här inne är det väl varmt och gosigt.. Jo..tjena..det var kallt som sjutton och jag började redan efter ett par timmar tröttna på livet med kylbag, rafsandet efter grejer som ligger huller om buller i väskor...hunden gnällde surt när vi placerade honom i förmaket... V spydde ner hela mig, sig själv och halva min sovsäck efter han ätit kvälls vällingen...
Och sen blev det en sån där klassisk helvetes natt man bara upplever när man campar... Först svinkallt....sen outhärdligt fuktigt och kvavt... Knöligt, hårt underlag att ligga på...ingen av oss hade kudde utan bara några ihopknölade T-shirts under huvudet....och både jag och W blir jättegriniga om vi inte får ha kudde...Och så hade någon kommit på den "smarta" idén att V ju kunde dela liggunderlag och sovsäck med oss vuxna (det var INTE jag som födde den tanken..hrrmm..) och han tog upp halva tältet på egen hand...(jag undrar om det ens är fysiskt möjligt för en 1-åring att ta sån plats när han sover??) *suckar* Så A låg och grymtade på min ena sida om platsbrist och sovsäcks-brist och W låg på den andra sidan och hulkade och grinade efter sin kudde hemma...*gaahh* Så jag låg där och vände och vred mig...från sida till sida... och kände för varje vändning hur stel jag började bli i kroppen... höfterna värkte, ryggslutet skrek av smärta, huvudet bultade, ögonen var sådär grusiga och "svidiga".... och så mitt där det var gnällde hunden och behövde gå ut och göra sina behov.. Det kändes som en total omöjlighet att ta sig upp ur den ställning jag låg i... men efter mycket om och men...baxande och pustande och stönande så hasade jag mig ut ur tälthelvetet i stående ställning... och aooooo vad ont jag hade i kroppen!!! Jag kände panik över att gå in och lägga mig i tält-eländet igen... och funderade över att stanna uppe istället..men efter en snabb titt på klockan insåg jag att natten såklart släpade sig fram... halv tre!!!! Åhh.. det är alltid så när man campar! Klockan verkligen seeeeegar sig fram nattetid... och det lustiga är att alla upplever samma fenomen!!! Och ingen vaknar utvilad och fräsch...utan svettig, med ryggont, tungt huvud och håriga tänder... (och den som säger nåt annat ljuger...eller jobbar för fjällräven eller nåt annat friluftsföretag...) Inte undra på att folk slutat upp med eländet och satsar på bekvämare alternativ då vi klivit in en bra bit på 2000-talet...A vände på sig när jag knölade ner mig i sovsäcken igen...han såg ut precis som jag kände mig... hade svällda, röda ögon, håret på ända, var sned och skrynklig i hela ansiktet... han mumlade med skrovlig, trött röst: "Nästa gång hyr vi stuga va..? Det är liksom bekvämare" Nähä....säger du det? Haha...*ironisk* Och då ska ni veta att A är den i vår familj som främst pläderar för campinglivet... Nä...vi börjar nog helt enkelt vara för gamla och bekväma för det... (tack gode gud för att vi bokat stuga med alla bekvämligheter under vår augistivecka på Gotland...*längtar*..hoppas verkligen A kommer ihåg att berätta det för kollegan..haha..)
När morronen tillslut kom och vi äntligen fick rulla ihop de eländiga sovsäckarna och packa ihop tält-skrället så var det väl ärligt talat rätt mysigt att äta frukost nere vid strandkanten och höra vågskvalpet... Vi hade hela den kritvita sandstranden för oss själva och njöt av solen som brände redan halv nio på morronen... Efter hand fylldes stranden ut med skräniga barnfamiljer, top-less badande "tuttis-blondiner" och gapiga finnar och italienare... men den där fridfulla frukosten vid stranden är nog det jag kommer ta med mig mest från den här helgen... en stilla stund som vi så väl behövde mitt i alla måsten och krav vi har just nu i och med renovering och allt...
16.10 tog vi båten tillbaka mot fastlandet igen...och det var inte utan att det kändes lite vemodigt att lämna den fridfulla hamnen med sina klassiska rödmålade skärgårdsbodar... Vemodigt för att vi måste lämna lugnet och avkopplingen bakom oss och plocka upp hammaren och målarpenseln igen... Men å andra sidan hängde vi allihopa som urvridna disktrasor efter natten i tältet...och såg fram emot våra egna, mjuka sängar...och kuddar...!!! ;)
När vi väl körde in hemma på gårdsplanen kändes det som om vi varit borta betydligt längre än bara sedan dan innan... och det är för mig ett tecken på att man verkligen har kopplat av och fått en andningspaus... vilket ju var syftet. Däremot hade jag väl inte räknat med att helgen skulle medföra att jag skulle vakna idag och röra mig som en 88 årig tant med akut behov av rollator.. *ont överallt sedan tält-natten*...
Nej...nu måste den här åldringen halta ut och ta tag i lite vattning och grejer ute... mina stackars clematis, sommarblommor och trädgårdslandet skriker efter vatten efter den här torra och varma helgen... orkade bara inte ta hand om den delen igår när vi kom hem... Vi dog i varsitt soffhörn vid en film och somnade sen så fort jag la huvudet på kudden...
Hörs å ses!
*kramelikramis*
I fredags åkte jag och handlade och fixade, packade och förberedde. På lördag em tog vi båten från Stavsnäs ut till Sandhamn.. Fullastade med packning (som om vi skulle stanna en vecka och inte bara för en natt) tumlade vi och hundskrället av båten och slogs direkt av den avslappnade atmosfären, semesterandan och framförallt så kändes det för första gången som riktig sommar!! Solen värmde skönt och överallt på uteserveringarna vid hamnen satt folk och skrattade, myste, drack öl och vin. På ett ställe spelade ett live-band "Sommaren är kort" (visserligen hellre än bra...men ändå..) Tempot var lugnt och stämningen så härligt avspänd (trots att det huvudsakligen gick omkring Lacoste- och Henri Lloyd-människor mellan hamnen och seglarhotellet...). Hur som helst... någon dyr hotellnatt hade vi inte planerat in (tyvärr), utan vi hade planerat att vandra ner till öns sydligaste udde och campa på den fina Trouville-stranden...
Precis när vi passerade den trendiga, fräscha baren nere vid hamnen för de lite vackrare och lite "finare" sällskapen som är medlemmar i SSS (Sthlms seglarsällskap) så träffade A på en kollega som från sin plats vid bordet vinkade fast oss...Hon smuttade på sitt vita vin och frågade vart vi bodde... "Vi tältar" sa A hurtigt... och såg inte kollegans skeptiska min...och på följdfrågan om vi bodde på campingplatsen med bekväma faciliteter, med toalett och duschar, lite högre upp i byn så avslöjade A såklart (över-ärlig som han alltid är) att vi skulle utnyttja Allemansrätten istället..och i den stunden blängde kollegan på oss uppifrån och ner... och jag insåg plötsligt att camping-fenomenet totalt har dött ut...att det är en 70-tals relik som väldigt, väldigt få ägnar sig åt.. Och det kändes verkligen som om kollegan betraktade oss som "fattiga familjen" från förorten som inte ens hade råd att nyttja den färdiga camping-platsen för att de tar uppställningsavgift...för varför skulle man annars välja att sova och bajsa bland myror och mossa??? Även om det inte är sant att det är pga ekonomin vi valde att tälta...(utan för att det inte fanns lediga stugor samt för att vi trodde det kunde vara kul för ungarna) så kände jag hur jag rodnade av förlägenhet... och när vi lämnade den förfärade kollegan och vandrade vidare så frågade jag A varför han inte ljugit istället och sagt att vi bodde i stuga... Han förstod inte varför det skulle vara nödvändigt...att inte säga som det är...och förstod inte alls mina tankar... (han såg nog inte kollegans blick..)...Och jag förbannade än en gång att han är så dålig på att fatta vinkar och dra vita lögner då och då....(Gud vad jag längtar tills Bitterfittan ligger i lådan...hehe...A kommer få det svettigt och hett om öronen...tror jag ska hämnas lite extra för att vi fick skämmas för kollegan...*s*)
Vi hade ju hur som helst bestämt oss för att slå upp tältet och campa för natten vid öns finaste sandstrand... och släpade oss genom den kvava och heta skogen 4 km tvärs över ön...släpande på 170 kilo packning, en dragig, flåsande hund och en kinkig 9-åring med skoskav...och kom slutligen fram dödströtta...till ett jättemysigt ställe....(om man nu gillar att öva inför att tälta på Himalayas stormiga bergssluttningar)... åh herregud vad det blåste och stormade...!!! Trodde håret skulle blåsa av! V skrek och grinade.. packningen blåste all världens väg!! A såg allmänt bekymrad ut och sa att inget tält skulle klara en sån där blåst... Men...vi hittade tillslut en plats med lite lä där vi slog upp vårt nyinköpta 4-manna tält med förmak... och mot kvällen mojnade vinden något.. Vi grillade...badade..spelade boule...och hade en riktigt skön kväll... Tills vi upptäckte att A glömt packa med färskvattnet jag ställt fram på köksbänken... Efter en del sura miner traskade han och W tillbaka mot Sandhamns by (som sagt...4 km ENKEL väg) för att fixa vatten....jamen...det var ju faktiskt han som glömde ta med det... så då får minsann han åxå ta eländet det medför...*hård* När de sedan kom tillbaka ett par timmar senare, rödblossiga efter den raska promenaden på närmare en mil så började det mörkna och vinden tilltog igen... Jag och W frös så tänderna skallrade...(och dessutom hade jag ju blött hår sedan badet).. Vi kröp in i tältet och tänkte att här inne är det väl varmt och gosigt.. Jo..tjena..det var kallt som sjutton och jag började redan efter ett par timmar tröttna på livet med kylbag, rafsandet efter grejer som ligger huller om buller i väskor...hunden gnällde surt när vi placerade honom i förmaket... V spydde ner hela mig, sig själv och halva min sovsäck efter han ätit kvälls vällingen...
Och sen blev det en sån där klassisk helvetes natt man bara upplever när man campar... Först svinkallt....sen outhärdligt fuktigt och kvavt... Knöligt, hårt underlag att ligga på...ingen av oss hade kudde utan bara några ihopknölade T-shirts under huvudet....och både jag och W blir jättegriniga om vi inte får ha kudde...Och så hade någon kommit på den "smarta" idén att V ju kunde dela liggunderlag och sovsäck med oss vuxna (det var INTE jag som födde den tanken..hrrmm..) och han tog upp halva tältet på egen hand...(jag undrar om det ens är fysiskt möjligt för en 1-åring att ta sån plats när han sover??) *suckar* Så A låg och grymtade på min ena sida om platsbrist och sovsäcks-brist och W låg på den andra sidan och hulkade och grinade efter sin kudde hemma...*gaahh* Så jag låg där och vände och vred mig...från sida till sida... och kände för varje vändning hur stel jag började bli i kroppen... höfterna värkte, ryggslutet skrek av smärta, huvudet bultade, ögonen var sådär grusiga och "svidiga".... och så mitt där det var gnällde hunden och behövde gå ut och göra sina behov.. Det kändes som en total omöjlighet att ta sig upp ur den ställning jag låg i... men efter mycket om och men...baxande och pustande och stönande så hasade jag mig ut ur tälthelvetet i stående ställning... och aooooo vad ont jag hade i kroppen!!! Jag kände panik över att gå in och lägga mig i tält-eländet igen... och funderade över att stanna uppe istället..men efter en snabb titt på klockan insåg jag att natten såklart släpade sig fram... halv tre!!!! Åhh.. det är alltid så när man campar! Klockan verkligen seeeeegar sig fram nattetid... och det lustiga är att alla upplever samma fenomen!!! Och ingen vaknar utvilad och fräsch...utan svettig, med ryggont, tungt huvud och håriga tänder... (och den som säger nåt annat ljuger...eller jobbar för fjällräven eller nåt annat friluftsföretag...) Inte undra på att folk slutat upp med eländet och satsar på bekvämare alternativ då vi klivit in en bra bit på 2000-talet...A vände på sig när jag knölade ner mig i sovsäcken igen...han såg ut precis som jag kände mig... hade svällda, röda ögon, håret på ända, var sned och skrynklig i hela ansiktet... han mumlade med skrovlig, trött röst: "Nästa gång hyr vi stuga va..? Det är liksom bekvämare" Nähä....säger du det? Haha...*ironisk* Och då ska ni veta att A är den i vår familj som främst pläderar för campinglivet... Nä...vi börjar nog helt enkelt vara för gamla och bekväma för det... (tack gode gud för att vi bokat stuga med alla bekvämligheter under vår augistivecka på Gotland...*längtar*..hoppas verkligen A kommer ihåg att berätta det för kollegan..haha..)
När morronen tillslut kom och vi äntligen fick rulla ihop de eländiga sovsäckarna och packa ihop tält-skrället så var det väl ärligt talat rätt mysigt att äta frukost nere vid strandkanten och höra vågskvalpet... Vi hade hela den kritvita sandstranden för oss själva och njöt av solen som brände redan halv nio på morronen... Efter hand fylldes stranden ut med skräniga barnfamiljer, top-less badande "tuttis-blondiner" och gapiga finnar och italienare... men den där fridfulla frukosten vid stranden är nog det jag kommer ta med mig mest från den här helgen... en stilla stund som vi så väl behövde mitt i alla måsten och krav vi har just nu i och med renovering och allt...
16.10 tog vi båten tillbaka mot fastlandet igen...och det var inte utan att det kändes lite vemodigt att lämna den fridfulla hamnen med sina klassiska rödmålade skärgårdsbodar... Vemodigt för att vi måste lämna lugnet och avkopplingen bakom oss och plocka upp hammaren och målarpenseln igen... Men å andra sidan hängde vi allihopa som urvridna disktrasor efter natten i tältet...och såg fram emot våra egna, mjuka sängar...och kuddar...!!! ;)
När vi väl körde in hemma på gårdsplanen kändes det som om vi varit borta betydligt längre än bara sedan dan innan... och det är för mig ett tecken på att man verkligen har kopplat av och fått en andningspaus... vilket ju var syftet. Däremot hade jag väl inte räknat med att helgen skulle medföra att jag skulle vakna idag och röra mig som en 88 årig tant med akut behov av rollator.. *ont överallt sedan tält-natten*...
Nej...nu måste den här åldringen halta ut och ta tag i lite vattning och grejer ute... mina stackars clematis, sommarblommor och trädgårdslandet skriker efter vatten efter den här torra och varma helgen... orkade bara inte ta hand om den delen igår när vi kom hem... Vi dog i varsitt soffhörn vid en film och somnade sen så fort jag la huvudet på kudden...
Hörs å ses!
*kramelikramis*
torsdag, juli 10, 2008
Bitterfitta, läslust och kriser...
Känns bättre idag...med det mesta. Började med en skön förmiddag på stranden med barnen, storhandlade för helgen, myste och åt på McD med W och så var vi förbi leksaksaffären i centrum och jag gav efter för ett radiostyrt plan för 299 spänn... fast det är i mitten av månaden och man helst undviker att göra kontoutdrag...(ja...det man inte vet mår man ju inte dåligt av..*s*) "Ja...men...det skulle ju liksom vara en trösta-sig-present för att vi måste sälja hunden" sa W lite underfundigt och log lite... Åh..gud han vet EXAKT vart han har mig den ungen... Fort halade jag fram tre hundralappar och kände mig lite bättre som mamma... (för en stund...tills han blev arg för att jag glömt köpa uppladdningsbara batterier till tingesten)...*suuuuckar*
Bortsett från att det varit en skön, effektiv, mysig och framförallt somrig och solig (24 gradig) julidag så känner jag mig nöjd över beslutet med hunden, över att allting är bokat till Gotland, och så har nog den sista tidens deppighet åxå varit en blandning av PMS, trötthet pga allt renoverande och så har vi än en gång haft vår klassiska "ta-eget-initiativ-kris"...(som vi har då och då mellan varven när jag inte tycker A tar tag i saker och ting...utan mest förlitar sig på mig...). Fick apropå den ett passande boktips av min brorsdotter... "Bitterfittan" av Maria Sveland... citerar recensionen från Adlibris:
"Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.
Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.
Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led - från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?"
Behöver jag säga att jag har beställt boken? Åhhh...jag längtar efter att få frossa i lite mans-hatande för en stund...nicka igenkännande och få utlopp för min egen frustration som precis nyss rann över bägaren...
Älskar förresten alla internet-bokhandlar... hur enkelt är det inte? Några knapptryck..."klick, klick"..."Godkänn din beställning"...och efter 2 dar ramlar godsakerna ner i brevlådan... Har faktiskt precis fått hem en laddning... ska bla köra ett Hemingway race... och så ska jag börja läsa mer litteratur på engelska har jag bestämt mig för... dax att lämna Mankell och Marklund-träsket och bli litterär på allvar...*s* Närå..jag älskar deckare mer än nåt annat....och det kommer jag alltid göra.. Däremot kan jag inte med fenomenet ljudböcker... för mig skulle det vara otänkbart... Det där med röster är ju jättekänsligt.. tänk om man inte gillar berättarrösten? Då är ju hela boken förstörd...för evigt förknippad med rösten... Och sen har jag mycket svårare att "kliva" in i boken om jag får den uppläst för mig... nänä...det där med ljudbok är lite fusk tycker jag...som att sjunga "playback"...hehe..riskerar väl att få halva läsarSverige mot mig nu... Men...vi är ju alla olika...
V somnade för en halvtimme sen och W fick lov att spela sitt älskade WoW en knapp timme till...för nu är nya regler uppsatta för att få ordning i stugan...senast 22 ska han vara i säng på kvällarna.. hittills har det varit total high-chapparall här...och ingen koll alls... så ungen har ju somnat efter oss tom!!!! Så...nya rutiner och nya tag... Apropå nya tag...nu är det dax att gå på kvälls/nattskiftet... dvs gå ut och måla färdigt hus-helvetet!!! *spyless nu* En halv vägg kvar att måla sista varvet gult nu! Och så knutbrädor mm som A först måste kapa till och sätta på plats.. (apropå det där med att inte ta eget initiativ...*morrar lite*)...
Hásta lá vista baby.... I´ll be back... *mullrar som Schwarzenegger* ;)
Bortsett från att det varit en skön, effektiv, mysig och framförallt somrig och solig (24 gradig) julidag så känner jag mig nöjd över beslutet med hunden, över att allting är bokat till Gotland, och så har nog den sista tidens deppighet åxå varit en blandning av PMS, trötthet pga allt renoverande och så har vi än en gång haft vår klassiska "ta-eget-initiativ-kris"...(som vi har då och då mellan varven när jag inte tycker A tar tag i saker och ting...utan mest förlitar sig på mig...). Fick apropå den ett passande boktips av min brorsdotter... "Bitterfittan" av Maria Sveland... citerar recensionen från Adlibris:
"Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.
Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.
Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led - från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?"
Behöver jag säga att jag har beställt boken? Åhhh...jag längtar efter att få frossa i lite mans-hatande för en stund...nicka igenkännande och få utlopp för min egen frustration som precis nyss rann över bägaren...
Älskar förresten alla internet-bokhandlar... hur enkelt är det inte? Några knapptryck..."klick, klick"..."Godkänn din beställning"...och efter 2 dar ramlar godsakerna ner i brevlådan... Har faktiskt precis fått hem en laddning... ska bla köra ett Hemingway race... och så ska jag börja läsa mer litteratur på engelska har jag bestämt mig för... dax att lämna Mankell och Marklund-träsket och bli litterär på allvar...*s* Närå..jag älskar deckare mer än nåt annat....och det kommer jag alltid göra.. Däremot kan jag inte med fenomenet ljudböcker... för mig skulle det vara otänkbart... Det där med röster är ju jättekänsligt.. tänk om man inte gillar berättarrösten? Då är ju hela boken förstörd...för evigt förknippad med rösten... Och sen har jag mycket svårare att "kliva" in i boken om jag får den uppläst för mig... nänä...det där med ljudbok är lite fusk tycker jag...som att sjunga "playback"...hehe..riskerar väl att få halva läsarSverige mot mig nu... Men...vi är ju alla olika...
V somnade för en halvtimme sen och W fick lov att spela sitt älskade WoW en knapp timme till...för nu är nya regler uppsatta för att få ordning i stugan...senast 22 ska han vara i säng på kvällarna.. hittills har det varit total high-chapparall här...och ingen koll alls... så ungen har ju somnat efter oss tom!!!! Så...nya rutiner och nya tag... Apropå nya tag...nu är det dax att gå på kvälls/nattskiftet... dvs gå ut och måla färdigt hus-helvetet!!! *spyless nu* En halv vägg kvar att måla sista varvet gult nu! Och så knutbrädor mm som A först måste kapa till och sätta på plats.. (apropå det där med att inte ta eget initiativ...*morrar lite*)...
Hásta lá vista baby.... I´ll be back... *mullrar som Schwarzenegger* ;)
onsdag, juli 09, 2008
Inget mera hundliv...
Vi har nu i familjen bestämt oss för att omplacera/sälja hundskrället...lilla prickig-korven....
Det finns flera anledningar till det. Dels är vi oroliga att lillebror är allergisk. Det har kommit lite eftersom och nu har han varit snorig och slemmig en längre tid... okej, okej...visst, det kan vara sommarförkylning åxå...men.. troligen inte eftersom A alltid varit jätteallergisk mot pälsdjur. Har inte testat honom ännu...men...vi ser tydliga signaler...(röda ögon osv när han är vid hunden)
Andra stora anledningen är naturligtvis den klassiska...tidsbrist.... vilket vi iofs visste att vi hade redan innan vi tog honom. Men, vi är ju eviga optimister...och nu när det börjar dra ihop sig för mig att börja jobba igen (ny tjänst dessutom) så har vi insett att det kommer bli övermäktigt... vi har verkligen inte tid att engagera oss i stackaren...hinner aldrig med...att ägna sig åt honom, träna honom, gå långa promenader etc. Så stackaren ligger liksom på golvet och blänger på oss...
Så...jag har faktiskt annonserat ut honom nu... hoppas att någon vettig hör av sig asap. För det är så jobbigt om det drar ut på saker och ting när man väl har bestämt sig...*suck* Och gissa om W är förstörd? Han grät i 2 timmar i sträck igår... gissa hur bra det känns i ett modershjärta? ;(
Men nånstans måste jag stå över det där...tro på att det kommer gå över...och vi måste ta det här beslutet för familjens bästa... men det är klart att såna här grejer kan sätta spår hos en liten kille... "När jag var nio så sålde mamma och pappa min hund som jag fick i julklapp...." Huuu... *lessen nu*
Det finns flera anledningar till det. Dels är vi oroliga att lillebror är allergisk. Det har kommit lite eftersom och nu har han varit snorig och slemmig en längre tid... okej, okej...visst, det kan vara sommarförkylning åxå...men.. troligen inte eftersom A alltid varit jätteallergisk mot pälsdjur. Har inte testat honom ännu...men...vi ser tydliga signaler...(röda ögon osv när han är vid hunden)
Andra stora anledningen är naturligtvis den klassiska...tidsbrist.... vilket vi iofs visste att vi hade redan innan vi tog honom. Men, vi är ju eviga optimister...och nu när det börjar dra ihop sig för mig att börja jobba igen (ny tjänst dessutom) så har vi insett att det kommer bli övermäktigt... vi har verkligen inte tid att engagera oss i stackaren...hinner aldrig med...att ägna sig åt honom, träna honom, gå långa promenader etc. Så stackaren ligger liksom på golvet och blänger på oss...
Så...jag har faktiskt annonserat ut honom nu... hoppas att någon vettig hör av sig asap. För det är så jobbigt om det drar ut på saker och ting när man väl har bestämt sig...*suck* Och gissa om W är förstörd? Han grät i 2 timmar i sträck igår... gissa hur bra det känns i ett modershjärta? ;(
Men nånstans måste jag stå över det där...tro på att det kommer gå över...och vi måste ta det här beslutet för familjens bästa... men det är klart att såna här grejer kan sätta spår hos en liten kille... "När jag var nio så sålde mamma och pappa min hund som jag fick i julklapp...." Huuu... *lessen nu*
tisdag, juli 08, 2008
Deppigt och gråmulet...
Det har regnat 3 dar i sträck nu...*less* Vi blir sinkade i renoveringen ute...och så går vi varandra smått på nerverna här hemma... Lyllo A som får jobba... Bråkar med W för att han bara sitter med sitt förpillade WoW (dataspel)...och han surar och vägrar gå utanför dörren, ringa nån kompis, eller göra nåt annat än att varva mellan TV:n och datorn.. *suckar* V har börjat gå mot möbler, äta Doggy hundmat och stoppar det mesta möjliga och omöjliga i munnen på två röda... så det är bara att glömma att ha honom lös på golvet medan man bäddar, plockar undan eller gör nåt annat hushållsaktigt...*puh* (Just nu sitter han fastspänd i sin stol och äter banan)...Så...jag är rätt slut av att tjafsa med och passa på ungar...Men...en ljusning finns det..vi har bokat in en augustivecka till Gotland... alltid nåt att se fram emot... även om det är ett tag kvar och en vecka vid medelhavet slagit betydligt högre... Men...Gotland är ju iofs som Grekland.. Och det är åxå billigare att åka dit med hela fam. Hittade faktiskt en toppenfin privat stuga vid Tofta... så vi åker dit v 33... eller i slutet av v 32 (så vi får kolla på lite riddare, tornerspel och annat under medeltidsveckan som är v 32..) och när vi kommer hem från Gotland börjar ju W skolan igen...och en vecka därefter börjar jag jobba... Helt sjukt!!! Men..det känns bra ändå. Framförallt eftersom jag börjar på ny tjänst. Har inbokade utbildningar, introduktioner osv. Så allt känns bra och välordnat. Fick veta igår att jag t.om. får egen p-plats i city...som jobbet betalar!!! Så..det blir bara bättre och bättre det här...*gör vågen hejvilt*
Annars planerar jag ett par veckor uppe hos mamma och pappa i norrland. Tänkte ta bilen och ungar och hund och dra iväg på egen hand. Som ett litet äventyr. Delar nog upp de dryga 94 milen på 2 dagsetapper...stannar väl halvvägs på nån camping eller nåt... För det blir små tufft att beta av hela sträckan i ett när man är ensam som kör... Men..det blir nog om 2-3 veckor eller nåt sånt. Fram till dess hade jag hoppats kunna måla färdigt huset och göra klart andra småprojekt jag har dragit igång. Men...med det här pissiga vädret blir det inte mycket gjort ju..
Får försöka intala mig att det väl finns nåt syfte med det hela åxå...så man tvingas släppa allt och inte renoverar ihjäl sig.. *muttrar*
Nåja...nu ska hemmafrugan ställa sig vid spisen igen...och fixa middag till grabbarna grus...
Tjingeling!
Annars planerar jag ett par veckor uppe hos mamma och pappa i norrland. Tänkte ta bilen och ungar och hund och dra iväg på egen hand. Som ett litet äventyr. Delar nog upp de dryga 94 milen på 2 dagsetapper...stannar väl halvvägs på nån camping eller nåt... För det blir små tufft att beta av hela sträckan i ett när man är ensam som kör... Men..det blir nog om 2-3 veckor eller nåt sånt. Fram till dess hade jag hoppats kunna måla färdigt huset och göra klart andra småprojekt jag har dragit igång. Men...med det här pissiga vädret blir det inte mycket gjort ju..
Får försöka intala mig att det väl finns nåt syfte med det hela åxå...så man tvingas släppa allt och inte renoverar ihjäl sig.. *muttrar*
Nåja...nu ska hemmafrugan ställa sig vid spisen igen...och fixa middag till grabbarna grus...
Tjingeling!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
