Camping-liv...

Det har varit en helg i campingens tecken....ja...sån där helg man kommer att komma ihåg... i både positiv och...eehh...ja... mindre positiv bemärkelse...

I fredags åkte jag och handlade och fixade, packade och förberedde. På lördag em tog vi båten från Stavsnäs ut till Sandhamn.. Fullastade med packning (som om vi skulle stanna en vecka och inte bara för en natt) tumlade vi och hundskrället av båten och slogs direkt av den avslappnade atmosfären, semesterandan och framförallt så kändes det för första gången som riktig sommar!! Solen värmde skönt och överallt på uteserveringarna vid hamnen satt folk och skrattade, myste, drack öl och vin. På ett ställe spelade ett live-band "Sommaren är kort" (visserligen hellre än bra...men ändå..) Tempot var lugnt och stämningen så härligt avspänd (trots att det huvudsakligen gick omkring Lacoste- och Henri Lloyd-människor mellan hamnen och seglarhotellet...). Hur som helst... någon dyr hotellnatt hade vi inte planerat in (tyvärr), utan vi hade planerat att vandra ner till öns sydligaste udde och campa på den fina Trouville-stranden...

Precis när vi passerade den trendiga, fräscha baren nere vid hamnen för de lite vackrare och lite "finare" sällskapen som är medlemmar i SSS (Sthlms seglarsällskap) så träffade A på en kollega som från sin plats vid bordet vinkade fast oss...Hon smuttade på sitt vita vin och frågade vart vi bodde... "Vi tältar" sa A hurtigt... och såg inte kollegans skeptiska min...och på följdfrågan om vi bodde på campingplatsen med bekväma faciliteter, med toalett och duschar, lite högre upp i byn så avslöjade A såklart (över-ärlig som han alltid är) att vi skulle utnyttja Allemansrätten istället..och i den stunden blängde kollegan på oss uppifrån och ner... och jag insåg plötsligt att camping-fenomenet totalt har dött ut...att det är en 70-tals relik som väldigt, väldigt få ägnar sig åt.. Och det kändes verkligen som om kollegan betraktade oss som "fattiga familjen" från förorten som inte ens hade råd att nyttja den färdiga camping-platsen för att de tar uppställningsavgift...för varför skulle man annars välja att sova och bajsa bland myror och mossa??? Även om det inte är sant att det är pga ekonomin vi valde att tälta...(utan för att det inte fanns lediga stugor samt för att vi trodde det kunde vara kul för ungarna) så kände jag hur jag rodnade av förlägenhet... och när vi lämnade den förfärade kollegan och vandrade vidare så frågade jag A varför han inte ljugit istället och sagt att vi bodde i stuga... Han förstod inte varför det skulle vara nödvändigt...att inte säga som det är...och förstod inte alls mina tankar... (han såg nog inte kollegans blick..)...Och jag förbannade än en gång att han är så dålig på att fatta vinkar och dra vita lögner då och då....(Gud vad jag längtar tills Bitterfittan ligger i lådan...hehe...A kommer få det svettigt och hett om öronen...tror jag ska hämnas lite extra för att vi fick skämmas för kollegan...*s*)

Vi hade ju hur som helst bestämt oss för att slå upp tältet och campa för natten vid öns finaste sandstrand... och släpade oss genom den kvava och heta skogen 4 km tvärs över ön...släpande på 170 kilo packning, en dragig, flåsande hund och en kinkig 9-åring med skoskav...och kom slutligen fram dödströtta...till ett jättemysigt ställe....(om man nu gillar att öva inför att tälta på Himalayas stormiga bergssluttningar)... åh herregud vad det blåste och stormade...!!! Trodde håret skulle blåsa av! V skrek och grinade.. packningen blåste all världens väg!! A såg allmänt bekymrad ut och sa att inget tält skulle klara en sån där blåst... Men...vi hittade tillslut en plats med lite lä där vi slog upp vårt nyinköpta 4-manna tält med förmak... och mot kvällen mojnade vinden något.. Vi grillade...badade..spelade boule...och hade en riktigt skön kväll... Tills vi upptäckte att A glömt packa med färskvattnet jag ställt fram på köksbänken... Efter en del sura miner traskade han och W tillbaka mot Sandhamns by (som sagt...4 km ENKEL väg) för att fixa vatten....jamen...det var ju faktiskt han som glömde ta med det... så då får minsann han åxå ta eländet det medför...*hård* När de sedan kom tillbaka ett par timmar senare, rödblossiga efter den raska promenaden på närmare en mil så började det mörkna och vinden tilltog igen... Jag och W frös så tänderna skallrade...(och dessutom hade jag ju blött hår sedan badet).. Vi kröp in i tältet och tänkte att här inne är det väl varmt och gosigt.. Jo..tjena..det var kallt som sjutton och jag började redan efter ett par timmar tröttna på livet med kylbag, rafsandet efter grejer som ligger huller om buller i väskor...hunden gnällde surt när vi placerade honom i förmaket... V spydde ner hela mig, sig själv och halva min sovsäck efter han ätit kvälls vällingen...

Och sen blev det en sån där klassisk helvetes natt man bara upplever när man campar... Först svinkallt....sen outhärdligt fuktigt och kvavt... Knöligt, hårt underlag att ligga på...ingen av oss hade kudde utan bara några ihopknölade T-shirts under huvudet....och både jag och W blir jättegriniga om vi inte får ha kudde...Och så hade någon kommit på den "smarta" idén att V ju kunde dela liggunderlag och sovsäck med oss vuxna (det var INTE jag som födde den tanken..hrrmm..) och han tog upp halva tältet på egen hand...(jag undrar om det ens är fysiskt möjligt för en 1-åring att ta sån plats när han sover??) *suckar* Så A låg och grymtade på min ena sida om platsbrist och sovsäcks-brist och W låg på den andra sidan och hulkade och grinade efter sin kudde hemma...*gaahh* Så jag låg där och vände och vred mig...från sida till sida... och kände för varje vändning hur stel jag började bli i kroppen... höfterna värkte, ryggslutet skrek av smärta, huvudet bultade, ögonen var sådär grusiga och "svidiga".... och så mitt där det var gnällde hunden och behövde gå ut och göra sina behov.. Det kändes som en total omöjlighet att ta sig upp ur den ställning jag låg i... men efter mycket om och men...baxande och pustande och stönande så hasade jag mig ut ur tälthelvetet i stående ställning... och aooooo vad ont jag hade i kroppen!!! Jag kände panik över att gå in och lägga mig i tält-eländet igen... och funderade över att stanna uppe istället..men efter en snabb titt på klockan insåg jag att natten såklart släpade sig fram... halv tre!!!! Åhh.. det är alltid så när man campar! Klockan verkligen seeeeegar sig fram nattetid... och det lustiga är att alla upplever samma fenomen!!! Och ingen vaknar utvilad och fräsch...utan svettig, med ryggont, tungt huvud och håriga tänder... (och den som säger nåt annat ljuger...eller jobbar för fjällräven eller nåt annat friluftsföretag...) Inte undra på att folk slutat upp med eländet och satsar på bekvämare alternativ då vi klivit in en bra bit på 2000-talet...A vände på sig när jag knölade ner mig i sovsäcken igen...han såg ut precis som jag kände mig... hade svällda, röda ögon, håret på ända, var sned och skrynklig i hela ansiktet... han mumlade med skrovlig, trött röst: "Nästa gång hyr vi stuga va..? Det är liksom bekvämare" Nähä....säger du det? Haha...*ironisk* Och då ska ni veta att A är den i vår familj som främst pläderar för campinglivet... Nä...vi börjar nog helt enkelt vara för gamla och bekväma för det... (tack gode gud för att vi bokat stuga med alla bekvämligheter under vår augistivecka på Gotland...*längtar*..hoppas verkligen A kommer ihåg att berätta det för kollegan..haha..)

När morronen tillslut kom och vi äntligen fick rulla ihop de eländiga sovsäckarna och packa ihop tält-skrället så var det väl ärligt talat rätt mysigt att äta frukost nere vid strandkanten och höra vågskvalpet... Vi hade hela den kritvita sandstranden för oss själva och njöt av solen som brände redan halv nio på morronen... Efter hand fylldes stranden ut med skräniga barnfamiljer, top-less badande "tuttis-blondiner" och gapiga finnar och italienare... men den där fridfulla frukosten vid stranden är nog det jag kommer ta med mig mest från den här helgen... en stilla stund som vi så väl behövde mitt i alla måsten och krav vi har just nu i och med renovering och allt...

16.10 tog vi båten tillbaka mot fastlandet igen...och det var inte utan att det kändes lite vemodigt att lämna den fridfulla hamnen med sina klassiska rödmålade skärgårdsbodar... Vemodigt för att vi måste lämna lugnet och avkopplingen bakom oss och plocka upp hammaren och målarpenseln igen... Men å andra sidan hängde vi allihopa som urvridna disktrasor efter natten i tältet...och såg fram emot våra egna, mjuka sängar...och kuddar...!!! ;)
När vi väl körde in hemma på gårdsplanen kändes det som om vi varit borta betydligt längre än bara sedan dan innan... och det är för mig ett tecken på att man verkligen har kopplat av och fått en andningspaus... vilket ju var syftet. Däremot hade jag väl inte räknat med att helgen skulle medföra att jag skulle vakna idag och röra mig som en 88 årig tant med akut behov av rollator.. *ont överallt sedan tält-natten*...

Nej...nu måste den här åldringen halta ut och ta tag i lite vattning och grejer ute... mina stackars clematis, sommarblommor och trädgårdslandet skriker efter vatten efter den här torra och varma helgen... orkade bara inte ta hand om den delen igår när vi kom hem... Vi dog i varsitt soffhörn vid en film och somnade sen så fort jag la huvudet på kudden...

Hörs å ses!

*kramelikramis*