Har en "apelsin-man"...

Har precis läst ut "Bitterfittan"...*sträckläst..som vanligt*...hm... Mycket tänkvärd bok...slående...och igenkännande förstås. Tyckte om den. Visst...ibland blir det lite av en orgie i mansförakt..fast..orden är inte mindre sanna för det. Den är träffande, berörande...och nu efter jag läst sista sidan känner jag mig liksom lite tom... inte på ett negativt sätt direkt. Men..jag är tankfull... Vet inte riktigt hur jag trodde den skulle sluta. Men..den känns träffande likt mitt liv.. framförallt som det var för ungefär två år sen när jag upptäckte att lilla V börjat gro där inne.... Men jag är just nu minst lika trött och tömd och dränerad på energi som huvudpersonen i boken...efter ett helt år hemma... med sviktande självkänsla...med långa dagar utan intellektuell stimulans och vuxet sällskap. Samtidigt som jag känner mig tröttare än nånsin, tankfull och lite vemodig efter jag nu slagit igen boken så känner jag mig ändå lätt i sinnet. Insåg nämligen när jag läste att jag faktiskt har en "apelsin-man"... för er som har läst boken...eller kommer läsa den...så förstår ni vad jag menar. Min A är osjälsvisk på många sätt...och skalar mer än gärna mina apelsiner...utan knot. För en apelsin-man är sån...han ställer upp, finns där, är osjälvisk... Däremot har ju min älskade apelsin-man mindre bra sidor såklart... som självklart gör även mig till en bitterfitta då och då mellan varven...t.ex. vårt eviga tjafsande om att ta tag i saker hemma...ute såväl som inne...vid husrenoveringar såväl som när tvättkorgen är full...kylskåpet tomt och handlingslistan måste skrivas...att ta ansvar och ta tag i de tråkiga grejerna i livet först...innan man kopplar av och gör det man tycker är roligt... Saker som jag tycker att han skulle kunna bli så mycket bättre på...

Jag frågade honom härom kvällen vad han anser att kärlek är... och han hade ärligt talat svårt att precisera sig..."jamen...asså...det är väl.. jamen...typ...asså..."... "Ja..vaddå" sa jag och släppte honom inte så lätt... "Jamen...typ en känsla bara. Att man tycker om en annan människa, värdesätter dens egenskaper, lär varandra nya saker, gör saker för varandra liksom".. efter de orden såg jag att han kände sig nöjd...men nänä gosse...så lätt slipper du inte undan tänkte jag... "Hur då..lär varandra saker, och gör saker för varandra...?" ..."Mjaaoo..asså...jamen...typ...ja...hjälps åt...kanske..." Här tystnade han för han visste att här hade jag trumf på hand...och förstod med ens att han var på väg in i en fälla...och så hemsk jag är så njöt jag av det... "Ahaa...nu är vi inne på de verkliga svaren...du menar...gör saker för varandra...hjälps åt med...?" "Äh..du fattar..."... "Nej....berätta"..."Ähum...jamen..typ hemma och så...typ hushållet..." "AHA! Sådär ja... så...du menar alltså att kärlek innebär att man har delat ansvar för saker och ting....man tar tag i saker hemma, delad börda är halv börda och så vidare...?"...Här började han se lite blek ut... men jag fortsatte obevekligt..."Så...det innebär ju egentligen att kärlek inte alls är en känsla... utan i själva verket handlingar...osjälviska handlingar man gör för en annan människa...man hjälps åt...tar sitt eget ansvar...tar INITIATIV till saker och ting..." (Åhhåååjaja vad jag njöööööt och gjorde vågen hejvilt i fantasin..det här var så slående fantastiskt mitt i vår "ta-eget-initiativ-kris" vi haft den sista tiden...). Han sa inte så mycket mer...fattade poängen...tog till sig den...och gjorde som de flesta män gör när de inser sig besegrade...reste sig ur soffan och tänkte ta den enkla utvägen...gå och lägga sig...eller sätta sig vid datorn... "Å nej du...så lätt kommer du inte undan"... sa jag flinande...och jag riktigt hörde hur bitterfittig jag lät..haha... och så fortsatte vi så i en timme till....diskuterade kärlekens sanna väsen...och hur vi ska få saker och ting att funka..få vår kärlek att överleva vardagens familje-helvete...(som ju alla lever i men ingen vågar tala om..)

Och apropå det...den stora tystnaden kring tvåsamheten...så slog en sak mig när jag läste boken... Så fort man börjar beklaga sig om hur man själv har det...om hur slö ens karl är..att mesta jobbet hemma hamnar på en själv osv osv...ja då blir den man berättar för tyst. Och i den stunden tänker ju man själv "undrar om det bara är vi som har det såhär dåligt"...."det kanske är mig det är fel på"... men i själva verket är det precis som Maria Sveland skriver i sin bok: "Den dånande tystnaden runtomkring beror på att alla andra är fullt upptagna med att vårda sina egna kärlekslögner"... och så är det nog...att så fort någon beklagar sig öppet...så tänker den andra "Ahaa...de har det ännu sämre än oss...för sådär kan vi ju bara inte ha det"....det är lite som fenomenet att vi människor älskar att frossa i andras olycka... en löpsedel med en dödsolycka eller en kändis tragiska privatliv säljer ju betydligt bättre än en allmängiltig lite småtrist vardagsnyhet om politik eller ränteläget (även om det betydligt skrämmande i många fall). Men det är såna vi är...vi gottar oss i andras misär för att själva uthärda våra egna små familje-helveten..och det gör att vi orkar springa ytterligare ett par varv i det gudsförgätna ekorrhjulet...

Jag har alltid varit livrädd för att "nöja" mig i livet...har alltid varit lite av en sökare... men det slog mig att det inte handlar om att "nöja" sig med saker och ting för att känna sig lycklig, tillfreds och hitta sitt inre lugn...däremot ska man kanske känna mer tacksamhet... inte över allt man äger och har...utan över vad man lyckats åstadkomma... känna sig stolt över både de mer och mindre lyckade valen man gjort hittills i livet...att man kan förlåta sig själv..berömma sig själv..unna sig saker...ta för sig...utan att ha dåligt samvete mot sin omgivning..mot sina barn...sin man.... Jag är inte tacksam för att jag har en "apelsin-man"...däremot inser jag att jag är tacksam för att han försöker och omedvetet kämpar mot patriarkatet och de förhärskade könsrollerna...för han verkligen och innerligt vill mig väl.. Det insåg jag när jag läste boken... och det kan inte vara så lätt för honom heller... inte för att det är synd om honom... men....han slits nog hårt mellan två världar... mellan den godtyckliga mansrollen och sin bitterfitta till fru vissa dagar... och däremellan så skalar han faktiskt mina apelsiner...även om det nu alltid är jag som har köpt hem dem från affären och plockat in dem i kylen...

Det är bara det att jag är rädd för att vi har slagit oss lite till ro....vi kvinnor födda på 70-talet..vi har glömt vad tidigare generationers kvinnokämpar har gjort...vi lever i tron att vi bor i världens mest jämlika land och slår oss bedrägligt till ro...vi tror att förändringarna är gjorda...förstår inte att vi hela tiden...varje dag...jämt, jämt...outtröttligt måste fortsätta kämpa och kriga för vår plats där ute..kämpa mot svårigheterna i arbetslivet... brottas mot självklarheten att vi ska ansvara för hemmet...ta den största delen av föräldraledigheten...osv.... Vi tillåter själva de där gamla rollerna leva kvar... Och en så jäkla träffande bekräftelse på att den föråldrade könsrollsfördelningen faktiskt lever kvar...och även finns i mitt liv...det fick jag när min nya chef frågade mig om jag planerat att jobba heltid när jag kommer tillbaka efter mammaledigheten. Javisst svarade jag direkt, hurså? Nja...hon undrade om vi skulle komma att få ihop vardagen om båda jobbade heltid. Tror ni A fått samma fråga av sin chef??

Orättvist...ja..helt jävla klart att det är...men...det är vårt eget ansvar att kämpa mot...fortsätta den eviga kampen... Jag kommer nog aldrig stå på barrikaderna där ute i offentligheten och slåss för kvinnans rätt...men i mitt eget lilla familje-helvete och i min vardag kommer jag fortsätta att göra det... för min egen skull. För vi har alla ett eget ansvar över våra liv...och vi äger alla våra egna själar... och det står en fritt att vara sig själv trogen...bara för att man lever i en tvåsamhet innebär det inte att man slutar vara en enskild individ... med egna behov, önskningar och drömmar...och det... det kommer jag aldrig glömma..eller sluta upp med att ha...och försöka förverkliga... För det är som Maria Sveland säger: "När glappet mellan dagdrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta"...

Upp till kamp... ;)