Rätt eller fel...? Same same...

Ensam ikväll....A är uppe i norr...flög upp ikväll för att hjälpa sin pappa att flytta till lägenhet. Han har sålt huset de bott i under 35 år.... tufft....men nödvändigt. Han fyller ju 80 i januari. Sitter med ett glas rött vid brasan och analyserar allt... sitter och går igenom allt..ännu en gång... om och om igen... Sade sjunger tyst och soft i bakgrunden...hjärtat känns ömt...varmt och svullet.. jag vet inte vad som är rätt eller fel... det är såklart både och...oavsett vilket beslutet blir... ingen kan säga att jag har fel...det är mina känslor...och känslor är inte logiska...inte kloka och övertänkta.. de är irrationella...hysteriskt vansinniga..tvära och heta...men inte felaktiga för det...

Har kommit fram till ett par goda insikter på resans gång. Försöker väga dem för mitt inre. Jag måste lyssna till mitt hjärta...försöka inse att det är okej att känna...känna olika saker. Det är okej att vela...att tveka...att tillåta att det är tvära kast. Det är förnuft och känsla som har en sorts maktkamp inuti mig just nu... och vad som är rätt och fel har ingen rätt att bedöma. Måste låta det växa fram...inom mig. Jag har nått dit att jag kan se vilka fel vi begår mot varandra. Alltså...inte de handlingar vi gör som är en följden av allting...utan de verkliga orsakerna...
Som att A aldrig pratar...han är en "tänkare" enligt honom själv... men i den stunden han väljer att tänka igenom saker och ting för sig själv utan att ventilera mot mig så stänger han mig ute...och jag är ingen tankeläsare.. jag förstår inte...jag kan bara se det som är uppenbart...det som syns... och då tolkar jag det på mitt sätt... Som att han struntar i saker och ting...inte förstår...inte bryr sig.. inte anser att det är viktigt att prata om...är lite slö...slapp och likgiltig.. Och ur det föds en irritation...ur det en anklagelse...ur det ett tapp av respekten...och därefter tynar känslorna... och då kan man också tillåta sig se fördelar hos andra... Det är inga konstigheter... rätt naturliga saker. Han är konflikträdd...vågar inte gå emot mig.. är rädd att jag ska lämna...och kaos hotar under ytan... och det irriterar mig. "Jag ska ingenstans" har jag sagt så många gånger...vi gifte oss...kanske blir han tryggare och vågar hjälpa mig utvecklas, tänkte jag. Men nej...han vill/vågar inte gå emot...ifrågasätta... Det gör också att jag tappar ännu mer respekt...och känslor...osv osv... och så går vi runt ett varv igen...

Och...det är så mycket mer förutom det här...jobbiga..knepiga frågor...saker som gör att jag undrar om jag orkar... För visst...det går säkert att komma en bit igenom och framåt genom fam.terapi, kognitiv beteendeterapi etc. Men det där tror jag är som att dieta...det går bra ett par månader...ett halvår...men sen ramlar man tillbaka i "korv och makaron-träsket" igen... Och hur undviker man det i så fall?? Går det ens??

Herregud...vad är rätt/fel...???

Puss, kram å go´natt...!

I två världar...

Dagarna rullar iväg... veckorna åxå. Jobbet går faktiskt riktigt bra! Är stolt över mig själv. Har kommit in så snabbt i arbetsuppgifterna och gruppen... får faktiskt lov att klappa mig själv på axeln. Men...yin och yang jobbar hårt i mitt liv just nu....för hemma går det mindre bra... Har insett att jag och A egentligen har krisat mer eller mindre hela året..egentligen ända sen vi krisade sist... Vi har bara varit duktiga på att blunda och inte se sanningen... Känner att giftemålet i själva verket var en täckmantel för att vi skulle kunna fortsätta lura oss själva och vagga in oss i en låtsad trygg tillvaro. Men när verkligheten knackar på gör den det med besked och då rasar hela korthuset av en enda vindpust.. Vi har varit på familjeterapi...vi gråter... diskuterar...hakar upp oss på detaljer...tjafsar..gråter...och försöker däremellan hitta praktiska lösningar... Har tittat på lägenheter... det lutar åt att bege sig tillbaka till gamla området. Känns ändå bra...fast inte.... Har inte tagit nåt med barnen ännu...V är ju visserligen så liten än....men jag är livrädd för W´s reaktion... minns hur det var sist... och det krossade oss alla...och honom...

Igår var en jobbig kväll...vi såg en tänkvärd film...Den handlade om att man måste inse att de människor man möter i livet bara är del-kapitel i ens liv...(om än viktiga) men att inte hela "livets bok" baseras på en enda person och det kapitlet i livet där den personen kom in....för livet går vidare...trots att de man möter kan försvinna på vägen. Det gäller att hålla utkik efter signalen där livet som man känner till det tar slut....tillåta sig själv att se tecknen...och att våga låta förändringen ske...och älska sig själv på vägen... våga bli förälskad i sig själv...våga skratta åt sig själv...förlåta sig själv....Det planterade nåt som kan utveckla en om man låter det gro...

Men när jag vaknade imorse hade den stora, kletiga, svarta jätteklumpen i magen växt ännu lite mer... Att den finns där är väl kanske inte så konstigt...den rullar fram och tillbaka..i samma takt som min ångest och mina tvivel rör sig... Känns som om jag lever i en parallell verklighet.....i två världar samtidigt... och jag stänger av den ena när jag är på jobbet...och med barnen.... Frågan är hur det kommer att bli när den verkliga världen knackar på...och hur jag kan hantera det... hur barnen hanterar det...och omgivningen.... Och det är jobbigt att stänga av...och att vara så jävla stark hela tiden...