I två världar...

Dagarna rullar iväg... veckorna åxå. Jobbet går faktiskt riktigt bra! Är stolt över mig själv. Har kommit in så snabbt i arbetsuppgifterna och gruppen... får faktiskt lov att klappa mig själv på axeln. Men...yin och yang jobbar hårt i mitt liv just nu....för hemma går det mindre bra... Har insett att jag och A egentligen har krisat mer eller mindre hela året..egentligen ända sen vi krisade sist... Vi har bara varit duktiga på att blunda och inte se sanningen... Känner att giftemålet i själva verket var en täckmantel för att vi skulle kunna fortsätta lura oss själva och vagga in oss i en låtsad trygg tillvaro. Men när verkligheten knackar på gör den det med besked och då rasar hela korthuset av en enda vindpust.. Vi har varit på familjeterapi...vi gråter... diskuterar...hakar upp oss på detaljer...tjafsar..gråter...och försöker däremellan hitta praktiska lösningar... Har tittat på lägenheter... det lutar åt att bege sig tillbaka till gamla området. Känns ändå bra...fast inte.... Har inte tagit nåt med barnen ännu...V är ju visserligen så liten än....men jag är livrädd för W´s reaktion... minns hur det var sist... och det krossade oss alla...och honom...

Igår var en jobbig kväll...vi såg en tänkvärd film...Den handlade om att man måste inse att de människor man möter i livet bara är del-kapitel i ens liv...(om än viktiga) men att inte hela "livets bok" baseras på en enda person och det kapitlet i livet där den personen kom in....för livet går vidare...trots att de man möter kan försvinna på vägen. Det gäller att hålla utkik efter signalen där livet som man känner till det tar slut....tillåta sig själv att se tecknen...och att våga låta förändringen ske...och älska sig själv på vägen... våga bli förälskad i sig själv...våga skratta åt sig själv...förlåta sig själv....Det planterade nåt som kan utveckla en om man låter det gro...

Men när jag vaknade imorse hade den stora, kletiga, svarta jätteklumpen i magen växt ännu lite mer... Att den finns där är väl kanske inte så konstigt...den rullar fram och tillbaka..i samma takt som min ångest och mina tvivel rör sig... Känns som om jag lever i en parallell verklighet.....i två världar samtidigt... och jag stänger av den ena när jag är på jobbet...och med barnen.... Frågan är hur det kommer att bli när den verkliga världen knackar på...och hur jag kan hantera det... hur barnen hanterar det...och omgivningen.... Och det är jobbigt att stänga av...och att vara så jävla stark hela tiden...