September....Ja, nu börjar mitt "nya" år... nåväl...inte i ordets rätta bemärkelse, men för mig innebär alltid hösten en nystart...det hänger väl kvar sen skoltiden då det nya skolåret började efter sommaren. När höstregnet faller tungt över slokande rönnbärsklasar, när gula löv dansar över frostbitna gräsmattor och luften är klar och hög...ja, då börjar det liksom "krypa" i kroppen. Jag längtar alltid efter förändring när hösten kommer... då föds en massa nya idéer...en längtan att bryta upp....att börja något nytt... Det känns både som en förbannelse och som en välsignelse. Jag känner att jag lever...att jag har viljekraft...längtan och passion... Att bara gå samma väg år efter år...rätta sig i ledet...springa vidare i hamsterhjulet...det är inget för mig... nej... Men däremot skapar ju en sån rastlöshet rätt mycket ångest också... och jag brottas hela tiden med förnuft och känsla... Jag summerar året som gått...och vänder och vrider på hur jag vill förändra livet... Det kan vara alla möjliga tokiga idéer som passerar... Det är lite som en företag som har brutet räkenskapsår...som summerar intäkter, utgifter, resultat, TB osv...och som reviderar marknadsplanen i september istället för vid årsskiftet... (jag skulle aldrig komma på tanken att "nystarta" i januari....när vintertröttheten är som störst...dagarna som mörkast...och allting ligger i ide...) Och just nu brottas jag alltså med en miljon olika tankar...och en vilja att göra något annat.... Förra året började jag ju en ny tjänst...(den jag fortfarande har)...och nu börjar det som sagt klia i fingrarna att göra något annat.... men inte inom företaget... Nåväl...det kräver en del planering och fundering...och rätt mycket action... men...var sak har sin tid...och jag har inte kommit dithän än att jag är säker på att jag vill, kan, vågar trycka på "go"... det måste få mogna lite till...
Trots influensa i familjen så har vi haft en trevlig vecka.. Det känns som om vi alla (förutom jag då) är i fas och mår bra...(trots rinnande näsor och feber)...Barnen har kommit in i rutinerna, V trivs och mår bra på förskolan...och det har kommit några nya i personalen som verkar jättefina! W har börjat komma i säng i hyfsad tid...och han sprudlar av glädje. De har "orkester" på schemat...varje vecka får de testa nya instrument...och han kommer hem och pladdrar i ett om trummor, klarinett och trumpet spelande...Han är verkligen harmonisk nu! Längtar efter att stiga upp på mornarna och gå till skolan...han studsar iväg till fotbollsträningen utan knot... längtade till tae-kwon-do träningen som satt igång igen....och ringklockan på ytterdörren går varm av alla kompisar som hälsar på....*glad* Och jag tror verkligen hunden också har en stor del i hans levnadsglädje. För det var som att vrida på en strömbrytare när hunden kom till oss... ;)
Helgen som gick var också fin... Vi åkte in till city och till Rålis och lekte med V i stora lekparken... vilket paradis för små-människor ;) Vädret har varit skönt...nästan lite "somrigt" (nåväl...) Storebror från norr hälsade också på i huvudstaden i helgen.. så i lördags åkte vi in till stan och träffade honom och brorsdottern... vi tog en fika i Rosendals trädgård på Djurgården... solen värmde...och livet kändes behagligt... att träffa nära och kära är ju ändå det bästa som finns... Sen åkte vi hem och åt tacos (som W har tjatat hela sommaren när grillen gått varm varje fredag och lördag...) ÄNTLIGEN! Skrek han när skalen kom på bordet...hihi... Sen satte hans Tae-kwon-do träning igång i söndags. Jag tog med hunden och promenerade runt hela söder medan han tränade. Vädret var fint och jag fick vara ensam med mina tankar om framtiden. Skönt! Och alla människor vi mötte verkade glada... det låg ett otroligt lugn över stan (trots att det var löne-helg). Men söndagar är alltid söndagar... och alltid känns lyckan som ett knytnävsslag i magen när jag ser ut över staden från Mariaberget... "tänk att jag bor här... det här är MIN stad".. Solen som glittrar i Riddarfjärden...de tre guldkronorna på Stadshusets tak som glimmar... Norr mälarstrand på andra sidan som går hela vägen från Gamla stan till Västerbron och Kungsholmens gröna oaser...och alla människor... ett myller... en stad som lever och pulserar...
Förra torsdagens PT-pass på Sats blev ju inställt... min PT hade blivit sjuk (åxå flunsa!). Där ser man... den slår mot allt och alla...vältränad som otränad... ;) Nej..inget att skämta om... herregud det har ju dött massor över världen. Och i Svearike ligger ju flera i respirator... men...det verkar så individuellt hur pass sjuk man blir. Här har det ju bara varit som vilken förkylning som helst.
Men imorgon ska jag iaf köra igång med min PT (har inte fått något återbud från henne än). Så...då blir det till att ta tag i den här hösäcken... vilket är välbehövligt. Känner mig snarare som 83 än 33... har ont i rygg, leder, muskler och är allmänt stel och otymplig. Behöver verkligen komma igång och få "kontroll" på kroppen. Blir spännande hur hon kommer lägga upp träningen. Rätt mycket förbränningsträning skulle jag gissa... *puhh* Men man vet ju...de första passen är jättetuffa...men efter ett par veckor rullar det på och så kommer endorfinerna igång. En stor fördel är ju faktiskt att ha hund. För oavsett väder kommer man sig ut... även om det inte är jättelånga sträckor man går alla gånger...så kommer man ändå ut (alltid bättre än inget)
Och så det här med att ha hund... Jag hade verkligen glömt bort vilken extra knuff man får socialt... för man träffar ju hundmänniskor var man än går...och alla stannar ju och pratar en stund, utbyter uppskattande ord till varandras fyrbenta vänner, småsnackar ett tag...om väder och vind...ibland om lite mer...hundarna nosar, studsar och busar med varandra... och under tiden får man ett underbart tillfälle att ta del av en mängd olika livsöden... Jag läste en artikel i Metro i helgen där en kvinna berättade att det är så socialt att röka... att rökarna "tyr" sig till varandra, ställer sig i samma hörn i busskuren...och att det öppnar upp för alla möjliga och omöjliga möten... att man känner att man "hör ihop"... lite grann som "vi mot dom andra"...och då öppnar man sig för varandra. Och så är det verkligen med hundmänniskor också...man träffar människor man aldrig annars hade stannat upp och pratat med. Gammal som ung, fattig som rik, glad som ledsen...listan är oändlig såklart... När jag och Valle slog oss ner på Medis i söndags i väntan på att W´s tae-kwon-do skulle sluta så kom det fram en rätt risig, sluddrande kvinna... kläderna hängde på kroppen...ögonen likaså...och i munnen hängde en feltänd cigg... händerna var smutsiga...och jeansen trasiga... Men när hon fick se Valle sken hon upp...man såg att hon fick en 9-årings blick... hon klev fram...ställde sig på knä och klappade honom... och mumlade att han var så fin. "Öeehhh...vvaaaaa heeeeteeeer ´en" sluddrade hon... jag svarade och då frågade hon om rasen "En Powder Puff" svarade jag...och då brast hon ut i ett rossligt skratt... "Paaaaoooodddääärrrr Pöööffff... deeeeet vill jaaa åsssååå heeeeetaaaa.....". Sen vinglade hon iväg... förmodligen tillbaka till någon av de öppna psykhemmen som ligger kring Medis kvarter...eller till någon källarlokal.. eller ingenstans alls (av utseendet att döma kan hon likväl tillhöra någon av de närmare 4000 hemlösa i Stockholm). Men ett sånt möte är så mycket värt... för mig...men också för henne.. tänk att få träffa en mjuk, ullig varelse...som har snälla ögon...som inte dömer dig..oavsett om du har hela kläder eller inte... oavsett vilka problem du har så finns där en ömsesidig, kravlös kärlek. Så...mitt råd till alla rökare som har den sociala faktorn som ett plus (det enda som finns förövrigt med att röka): släng ciggen och skaffa hund istället...Man gör samma typ av möten...träffar alla möjliga människor...men får dessutom motion OCH slipper lungcancer och andra otrevligheter på köpet...
Har förövrigt upptäckt en skön artist: Melody Gardot...(Senaste plattan heter My One and Only Thrill)...Lite soft, modern jazz....lite Katie Melua...men mognare...lite svårare...lite trovärdigare eller hur man nu säger om man ska vara en amatör "förståsigpåare"... ;)
Avrundar med bästa grill-tillbehöret (såhär lagom till grillsäsongen är över...*s*...Haha...men det gäller ju att skilja sig från mängden..och varför inte göra som jag: våga vägra höst...):
Blanda keso med honung, svartpeppar och finhackad färsk koriander... Mums! Passar såväl kött som fågel...(funkar garanterat även om det inte är grillat)... Syrligt, sött, svalt, fräscht... smaklökarna gör en liten frivolt av smakblandningen... men det är gott! Kul att ha något att byta ut mot den något utslitna tzatsikin...
Pixbox är förövrigt åxå uppdaterad... med "en helg i augusti"...
Puss å hej!!!
Trots influensa i familjen så har vi haft en trevlig vecka.. Det känns som om vi alla (förutom jag då) är i fas och mår bra...(trots rinnande näsor och feber)...Barnen har kommit in i rutinerna, V trivs och mår bra på förskolan...och det har kommit några nya i personalen som verkar jättefina! W har börjat komma i säng i hyfsad tid...och han sprudlar av glädje. De har "orkester" på schemat...varje vecka får de testa nya instrument...och han kommer hem och pladdrar i ett om trummor, klarinett och trumpet spelande...Han är verkligen harmonisk nu! Längtar efter att stiga upp på mornarna och gå till skolan...han studsar iväg till fotbollsträningen utan knot... längtade till tae-kwon-do träningen som satt igång igen....och ringklockan på ytterdörren går varm av alla kompisar som hälsar på....*glad* Och jag tror verkligen hunden också har en stor del i hans levnadsglädje. För det var som att vrida på en strömbrytare när hunden kom till oss... ;)
Helgen som gick var också fin... Vi åkte in till city och till Rålis och lekte med V i stora lekparken... vilket paradis för små-människor ;) Vädret har varit skönt...nästan lite "somrigt" (nåväl...) Storebror från norr hälsade också på i huvudstaden i helgen.. så i lördags åkte vi in till stan och träffade honom och brorsdottern... vi tog en fika i Rosendals trädgård på Djurgården... solen värmde...och livet kändes behagligt... att träffa nära och kära är ju ändå det bästa som finns... Sen åkte vi hem och åt tacos (som W har tjatat hela sommaren när grillen gått varm varje fredag och lördag...) ÄNTLIGEN! Skrek han när skalen kom på bordet...hihi... Sen satte hans Tae-kwon-do träning igång i söndags. Jag tog med hunden och promenerade runt hela söder medan han tränade. Vädret var fint och jag fick vara ensam med mina tankar om framtiden. Skönt! Och alla människor vi mötte verkade glada... det låg ett otroligt lugn över stan (trots att det var löne-helg). Men söndagar är alltid söndagar... och alltid känns lyckan som ett knytnävsslag i magen när jag ser ut över staden från Mariaberget... "tänk att jag bor här... det här är MIN stad".. Solen som glittrar i Riddarfjärden...de tre guldkronorna på Stadshusets tak som glimmar... Norr mälarstrand på andra sidan som går hela vägen från Gamla stan till Västerbron och Kungsholmens gröna oaser...och alla människor... ett myller... en stad som lever och pulserar...
Förra torsdagens PT-pass på Sats blev ju inställt... min PT hade blivit sjuk (åxå flunsa!). Där ser man... den slår mot allt och alla...vältränad som otränad... ;) Nej..inget att skämta om... herregud det har ju dött massor över världen. Och i Svearike ligger ju flera i respirator... men...det verkar så individuellt hur pass sjuk man blir. Här har det ju bara varit som vilken förkylning som helst.Men imorgon ska jag iaf köra igång med min PT (har inte fått något återbud från henne än). Så...då blir det till att ta tag i den här hösäcken... vilket är välbehövligt. Känner mig snarare som 83 än 33... har ont i rygg, leder, muskler och är allmänt stel och otymplig. Behöver verkligen komma igång och få "kontroll" på kroppen. Blir spännande hur hon kommer lägga upp träningen. Rätt mycket förbränningsträning skulle jag gissa... *puhh* Men man vet ju...de första passen är jättetuffa...men efter ett par veckor rullar det på och så kommer endorfinerna igång. En stor fördel är ju faktiskt att ha hund. För oavsett väder kommer man sig ut... även om det inte är jättelånga sträckor man går alla gånger...så kommer man ändå ut (alltid bättre än inget)
Och så det här med att ha hund... Jag hade verkligen glömt bort vilken extra knuff man får socialt... för man träffar ju hundmänniskor var man än går...och alla stannar ju och pratar en stund, utbyter uppskattande ord till varandras fyrbenta vänner, småsnackar ett tag...om väder och vind...ibland om lite mer...hundarna nosar, studsar och busar med varandra... och under tiden får man ett underbart tillfälle att ta del av en mängd olika livsöden... Jag läste en artikel i Metro i helgen där en kvinna berättade att det är så socialt att röka... att rökarna "tyr" sig till varandra, ställer sig i samma hörn i busskuren...och att det öppnar upp för alla möjliga och omöjliga möten... att man känner att man "hör ihop"... lite grann som "vi mot dom andra"...och då öppnar man sig för varandra. Och så är det verkligen med hundmänniskor också...man träffar människor man aldrig annars hade stannat upp och pratat med. Gammal som ung, fattig som rik, glad som ledsen...listan är oändlig såklart... När jag och Valle slog oss ner på Medis i söndags i väntan på att W´s tae-kwon-do skulle sluta så kom det fram en rätt risig, sluddrande kvinna... kläderna hängde på kroppen...ögonen likaså...och i munnen hängde en feltänd cigg... händerna var smutsiga...och jeansen trasiga... Men när hon fick se Valle sken hon upp...man såg att hon fick en 9-årings blick... hon klev fram...ställde sig på knä och klappade honom... och mumlade att han var så fin. "Öeehhh...vvaaaaa heeeeteeeer ´en" sluddrade hon... jag svarade och då frågade hon om rasen "En Powder Puff" svarade jag...och då brast hon ut i ett rossligt skratt... "Paaaaoooodddääärrrr Pöööffff... deeeeet vill jaaa åsssååå heeeeetaaaa.....". Sen vinglade hon iväg... förmodligen tillbaka till någon av de öppna psykhemmen som ligger kring Medis kvarter...eller till någon källarlokal.. eller ingenstans alls (av utseendet att döma kan hon likväl tillhöra någon av de närmare 4000 hemlösa i Stockholm). Men ett sånt möte är så mycket värt... för mig...men också för henne.. tänk att få träffa en mjuk, ullig varelse...som har snälla ögon...som inte dömer dig..oavsett om du har hela kläder eller inte... oavsett vilka problem du har så finns där en ömsesidig, kravlös kärlek. Så...mitt råd till alla rökare som har den sociala faktorn som ett plus (det enda som finns förövrigt med att röka): släng ciggen och skaffa hund istället...Man gör samma typ av möten...träffar alla möjliga människor...men får dessutom motion OCH slipper lungcancer och andra otrevligheter på köpet...
Har förövrigt upptäckt en skön artist: Melody Gardot...(Senaste plattan heter My One and Only Thrill)...Lite soft, modern jazz....lite Katie Melua...men mognare...lite svårare...lite trovärdigare eller hur man nu säger om man ska vara en amatör "förståsigpåare"... ;)
Avrundar med bästa grill-tillbehöret (såhär lagom till grillsäsongen är över...*s*...Haha...men det gäller ju att skilja sig från mängden..och varför inte göra som jag: våga vägra höst...):
Blanda keso med honung, svartpeppar och finhackad färsk koriander... Mums! Passar såväl kött som fågel...(funkar garanterat även om det inte är grillat)... Syrligt, sött, svalt, fräscht... smaklökarna gör en liten frivolt av smakblandningen... men det är gott! Kul att ha något att byta ut mot den något utslitna tzatsikin...
Pixbox är förövrigt åxå uppdaterad... med "en helg i augusti"...
Puss å hej!!!
Världens sötaste Valle... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar